.... är min mormor och morfar!

När vi var hos dom i helgen så berättade mormor hur hon har levt sitt liv. Och förens då fattade jag hur svårt dom har haft det.
För några år sedan när jag var runt 5-6 år kanske så fick mormor en sjukdom. En sjukdom som förändrade hela hennes liv. Hon hade varit stressad jättemycket och kunde därför inte prata, hon fick inte fram några ljud, så levde hon i 8 månader, hon klarade inte av att träffa några i släkten för det skulle bli för stressigt för henne, hon kunde inte gå ut o handla själv för det blev förmycket folk. Under dom 8 månaderna så levde jag för det mesta hos mormor och morfar, och även fast jag var så liten så försökte jag göra allt för dom. Jag satt och pratade teckenspråk med mormor eftersom hon inte kunde tala. Så fort morfar åkte iväg till jobbet så hade jag sagt,
morfar, kan du skriva ditt telefonnummer på en lapp så jag kan ringa om det händer något med mormor.
När mormor berättade det för mig så höll jag tårarna, jag ville gråta men jag kunde inte och jag vet inte varför, men det fanns tårar där som trängde sig ut. Ville inte visa det bara.
Iallfall, för två år sedan så kunde mormor betala själv, hon kunde gå i affärer själv och äntligen träffa släkten samtidigt.
Inte förens NU har jag fattat vad mormor gått igenom, hon har varit en jättestark person och jag försöker åka till henne och morfar så ofta jag kan för att sitta med dom. Nu när mormor äntligen är frisk så har morfar åkt på en sak som jag bara blir ledsen av. Han hjälpte mormor över alltannat och nu har han fått en sjukdom, han är inte värd det. Mormor har inte kört på 10 år. Men nu när morfar mådde sämre så satte sig mormor i bilen och började köra. bara för morfars skull. Ni fattar inte hur mycket dom här två personerna betyder för mig. Dom har förändrat mitt liv så något enormt. Om dom inte vore här så hade inte jag varit jag. Nu har jag kämpat för mormor, nu ska jag fanemej ta o kämpa för morfar också!

Älskar er över alltannat!♥